Det var länge sedan jag skrev något...
Idag tar jag och rör om lite i den här bloggen genom
att avstå från att skriva en rolig historia eller flumpoesi. Det här blir en
ambivalent text om känslor som distraherar min vardagsrutin, en text om tankar. Som vanligt helt enkelt.
De äger en filt, en mössa och slitna kläder; filt,
jacka och risigt väder eller kanske jacka, skor och en risig tjäder. Som
skräddare utan jobb sitter de med benen i kors och stirrar med tom blick ner i
marken. De ser sin skål fyllas långsamt med små ynka enkronor, en skål som fångar upp passerande människors växelpengar. Det är dock
inte alla människor som ger, utan snarare få människor som har tid, ork eller
intresse att avvara en krona eller två. Som ni förstår beskriver jag den
bostadslösa människan, som många av oss tycker extra mycket synd om nu när det
blir kallt. Den person som sitter dag ut och dag in för att få ihop till diverse behov.
Är det något nytt för Stockholm där jag bor? Nej och jag har kunnat vända bort blicken länge genom att undvika att resa in till centrala Stockholm, innerstaden där hemlösa har
varit bosatta sedan urminnes tider, en Stockholmstradition. Antingen i kärnan eller på i lokaltrafiken har man stött på människor som frågat än om man kan avvara en krona. En krona
som jag ibland har lämnade ifrån mig till de människor som jag känt varit "pålitliga". Pålitliga? Vad menade jag med det? Vilka som var "pålitliga människor" diskuterade jag länge med mig själv, där slutsatsen blev ”de som inte uppenbart är eller varit påverkade av droger". Min moral sade "så länge pengarna inte går till droger är det ok".
En tanke som jag senare övergav för att ge växelpengar till
alla människor som frågade, mest för det blev ett bisarrt uppdrag att avgöra
vad varje individ skulle gör med pengarna jag gav. Hur skulle jag kunna bedöma
vem som köpte droger, vem som köpte kläder eller mat. Och om det nu blev
droger som de köpte för pengarna, skulle jag då inte bli en idiotisk privat drogpolis som beslutade med hjälp av någon annans moral vem som kunde hantera drogerna eller inte. Ta mina pengar, jag dömer ingen numera, jag klarar inte av det.
Mitt selektiva tänkande övergick till en filosofi som
istället skulle innefattade alla, en filosofi som höll hela vägen till Marocko. I Marrkech gav jag till en början små mynt till höger och vänster, till taniga kvinnor som
vägde mindre än ett fotografi av dem själva, till äldre män som inte hade några
tänder och till barn som sov i sopberg. Men när två lekande barn passerar
mig och reflexartat räckte ut sin hand till mig utan att titta mig i ögonen,
insåg jag att tiggande var satt i system. En kompis röst ekade i huvudet ”Man
kan inte ge till alla, det är ett samhällsproblem, ger du pengar till hemlösa underminerar
du samhället”. Så i Marocko slutade jag ge, min filosofi sprack. Det höll inte
att jag skulle ge pengar till varje individ eller välja ut ett par att ge till. Det skulle antingen ruinera mig eller ge mig dåligt samvete, jag skyllde istället på att samhällsstrukturen var kass. Men hur skulle jag göra nu, skulle jag inte ge några pengar alls istället?
Jag visste dock att när jag skulle komma hem till Sverige skulle jag slippa tänka på det, för jag skulle maximalt få träffa en uteliggare i
månaden som jag kunde avvara två kronor till, vilket passade mitt medelklass liv. Jag kunde köpa en ny kamera, lite kläder och inte ha dåligt samvete när jag åkte till innerstan, eftersom jag kunde avvara två kronor.
Filosofin fungerade bara inte i Marocko, men skit i Marocko, jag bor i Sverige, jag behöver inte se den stora bilden.
Men filosofin var såklart inte vattentät, speciellt
inte när hemlösa flyttade ut till förorten. Varje dag när jag åkte till skolan,
mötte jag dem sittandes på knä, knäpptysta med en mugg eller mössa i handen,
med viljan om att jag skulle avvara lite växelpengar. De satt helt plötsligt
vid varje förortsstation, tysta, frusna och väldigt närvarande i mitt
medvetande. ”Det är ett samhällsproblem, ger du pengar till hemlösa underminerar du
samhället”. Fan, helvettes, jävla skit!
Jag vill inte att gatorna ska vara fyllda med tiggare
som i Marocko, jag vill bara ge ett par kronor till den frusna mannen och inte behöva byta till en kall och omänsklig livsfilosofi. Hur löser jag det här?
Jag vet, jag bjuder hem mannen till mitt hem, han kan
duscha, få mat och sova i min lägenhet. Vi kanske kan titta på en film
tillsammans och sen bli vänner livet ut, för att spendera varje lördag med
sällskapsspel. Det låter som en riktigt bra idé! Det gör jag!
Inte. Nej, jag är för feg och jag vågar inte släppa in
en hemlös människa i mitt hem, tänk om något skulle hända? Och plötsligt
började okända människors röster eka i mitt huvud ”han kommer stjäla allt du
har”, ”han kommer lukta illa och använda upp all din tvål”, ”han kommer sticka
dig med en Aidssmittade kanyler när du sover”. Och jag började komma på
hundratals ursäkter om riskerna med att släppa in en främling i mitt egna hem,
nej aldrig, jag är för feg. Jag är en feg och lat människa som inte vågar göra mer än att lämna lite växelpengar.
Hur ska jag lösa
problemet, hur räddar jag världen och blir jag av med den stora svarta klumpen
av ångest? Ingen aning! Stort eller litet perspektiv spelar ingen roll,
problemet finns ändå kvar. Jag skriver på grund utav att jag inte vet. Jag
tänker fortsätta ge pengar ibland, ignorera ibland och ibland fantisera hur jag och
den okända mannen spelar Monopol vid frukostbordet.
Ett värdigt liv åt alla människor är tydligen en samhällsutopi, intressant att skriva om, omöjligt att genomföra.
